Minnen av en perfekt värld.
Så nu sitter jag här igen, ännu en dag i Ljusdal, ännu en dag i fundersamhet.
Vi alla har nog varit vid den punkten i livet då man känner att man inte finner sig på rätt plats, då man känner att man hamnat fel, att man vill åka ut i världen, hitta sin plats, men någonting stoppar en. Hur bär man sig då åt? Då man hamnat fel, men inte kan komma rätt, då man fastnat i någonting man inte vill vara i? Ska man försöka dra bort tråd för tråd, eller kasta av sig allting på en gång och fly? Det är som alla andra beslut svårtfattat, men dock någonting man bör ta tag i.
Jag är i den punkt i livet då jag verkligen känner hur fort tiden gått, och hur mycket jag kan gå miste om om jag inte hamnar rätt snarast, åtminstone försöker. Jag ser på alla dessa bilder, lyssnar till alla dessa låtar, med alla dessa minnen, alla goda tider som bara runnit iväg. Men jag har även haft många dåliga tider, tider jag inte vill minnas, tider jag vill kapa bort från mitt liv, men behålla erfarenheten av. Och nu sitter jag här, helt oförberedd på framtiden. Är det inte så att vi bara lever ett liv? Jag frågar mig själv varför jag inte går vidare från allt som gör mig deprimerad, från det dåliga tider jag haft.
Jag har inte alltid betett mig som en bra medmänniska, men jag har alltid brytt mig om människor, dom jag älskar, dom som står mig nära. Det är lätt att om man varit med om mycket negativt allt för många gånger tappa taget om sig själv, tappa tillit och förtroende till andra, känna sig ensam. Men ensam är man inte, jag vet det. Jag har alltid haft svårt för att prata om mina problem, jag vill inte tycka synd om mig själv, jag döljer. Men jag tar dock alltid tag i mig själv, även då i dom svåraste stunder lyfter jag mig själv. Ibland behöver jag möjligen en hand, jag har då mina vänner som oftast finns där för mig, och jag för dom.
Det är okej att ha dåliga stunder i livet, det är okej att fela, inte vara sig själv, vara sårad, såra, det är okej, om man sedan tar tag i det, det kan vara svårt för andra att förstå det, men en dag gör dom det. Visa dem!
Vi alla har nog varit vid den punkten i livet då man känner att man inte finner sig på rätt plats, då man känner att man hamnat fel, att man vill åka ut i världen, hitta sin plats, men någonting stoppar en. Hur bär man sig då åt? Då man hamnat fel, men inte kan komma rätt, då man fastnat i någonting man inte vill vara i? Ska man försöka dra bort tråd för tråd, eller kasta av sig allting på en gång och fly? Det är som alla andra beslut svårtfattat, men dock någonting man bör ta tag i.
Jag är i den punkt i livet då jag verkligen känner hur fort tiden gått, och hur mycket jag kan gå miste om om jag inte hamnar rätt snarast, åtminstone försöker. Jag ser på alla dessa bilder, lyssnar till alla dessa låtar, med alla dessa minnen, alla goda tider som bara runnit iväg. Men jag har även haft många dåliga tider, tider jag inte vill minnas, tider jag vill kapa bort från mitt liv, men behålla erfarenheten av. Och nu sitter jag här, helt oförberedd på framtiden. Är det inte så att vi bara lever ett liv? Jag frågar mig själv varför jag inte går vidare från allt som gör mig deprimerad, från det dåliga tider jag haft.
Jag har inte alltid betett mig som en bra medmänniska, men jag har alltid brytt mig om människor, dom jag älskar, dom som står mig nära. Det är lätt att om man varit med om mycket negativt allt för många gånger tappa taget om sig själv, tappa tillit och förtroende till andra, känna sig ensam. Men ensam är man inte, jag vet det. Jag har alltid haft svårt för att prata om mina problem, jag vill inte tycka synd om mig själv, jag döljer. Men jag tar dock alltid tag i mig själv, även då i dom svåraste stunder lyfter jag mig själv. Ibland behöver jag möjligen en hand, jag har då mina vänner som oftast finns där för mig, och jag för dom.
Det är okej att ha dåliga stunder i livet, det är okej att fela, inte vara sig själv, vara sårad, såra, det är okej, om man sedan tar tag i det, det kan vara svårt för andra att förstå det, men en dag gör dom det. Visa dem!
